Bedömningens skepnader

Lästid 7 minuter

Formativ bedömning

Jag börjar med den viktigaste formen av bedömning, av den anledningen att det är en förutsättning för att lärare ska kunna planera och justera sin undervisning. Formativ bedömning minskar risken för att elever med inlärningssvårigheter och elever som behöver utmanas, inte uppmärksammas i tid. Formativa bedömningar är levande processverktyg som ska användas för att optimera undervisningen och inlärningen.

Formativa bedömningar skulle jag säga, har för avsikt att styra och reglera undervisningen på olika sätt för att övervaka och förbättra elevernas lärande över tid. Genom att läraren kontinuerlig undersöker och identifierar tillgångar och problem i elevernas förståelse och färdigheter, kan undervisningen justeras för att förbättra prognosen för inlärning.

Några formativa bedömningsformer:

Klassrumsaktiviteter som möjliggör löpande observationer av elevernas kunskaper och svårigheter
Frågeställningar och diskussioner i klassrummet
Kamratbedömningar
Korta, informella tester och quizlets
Skriftliga eller muntliga reflektioner och återkoppling

Det finns olika bedömningsformer som ligger inom ramen för formativa bedömningsformer.

Diagnostisk bedömning

När jag gick i skolan på 80-talet gjordes diagnostiska tester på löpande band och trots att jag inte är säker på hur vanligt det är idag, så föreställer jag mig att vanan hos lärare att diagnosticera inför planeringen av ett centralt innehåll, varierar i stort. En diagnostisk bedömning används i början av en undervisningsperiod för att fastställa elevernas förkunskaper och/eller färdigheter. En sådan bedömning hjälper läraren i planeringsstadiet. Ska vi börja från början eller har eleverna redan tillräckligt med grundläggande kunskaper? Var befinner vi oss?

Det är en kritisk fråga som handlar om planeringen av undervisningen i förhållande till målgruppen.

Ipsativ bedömning

En ipsativ bedömning bedömer en elevs nuvarande prestation med tidigare prestationer. Fokus är individuellt lärande. Ipsativ bedömning är relevant för personliga mål. När du vill förbättra din sluttid på ett 5-kilometerslopp och siktar på att öka din löphastighet används bedömningen för att synliggöra om och i vilken utsträckning träningen ger resultat.

Portföljmodellen är en annan ipsativ bedömning som ger lärare möjlighet att följa elevernas utveckling över tid, genom att samla stoffet på en och samma plats. För- och eftertest är ytterligare en ipsativ bedömningsmetod. Läraren ger ett förtest i början av en undervisningsperiod för att fastställa sina elevers kunskaper. Efter att undervisningen är avslutad, ger läraren eleverna ett eftertest. För- och eftertestet jämförs sedan för att synliggöra elevens individuella utveckling och även lärarens undervisning.

Ipsativa bedömningar har ofta en stark motivationsfaktor eftersom lärande och utveckling betonas och möjligheterna att synliggöra elevens framsteg som konkreta bevis på förbättring är goda.

Normativ bedömning

En normativ bedömning handlar om att jämföra en elevs prestation med en normgrupps prestationer för att rangordna dem i förhållande till varandra. I Sverige är Nationella prov, PISA-testet eller Högskoleprovet kända exempel på normativa bedömningar av elever/studenter. PIRLS och TIMSS är internationella normativa bedömningar som bedömer elevernas läsförståelse (PIRLS) och deras kunskaper i matematik och naturvetenskap (TIMSS). I dessa bedöms och jämförs elevernas resultat med en omfångsrik och bred normgrupp.

Wechslers Intelligence Scale for Children (WISC) är ett IQ-test som används för att jämföra en individs kognitiva förmågor med en normgrupp.

Standardiserade bedömningar av fysisk förmåga inom idrott och hälsa är ofta normativa och jämför en persons individuella prestationer med en större grupp. Coopers test är ett konditionstest som togs fram på 60-talet för att jämföra militärers kondition. Testet går ut på att springa så långt som möjligt på 12 minuter.

Summativ bedömning

Summativ bedömning används för att utvärdera elevernas lärande i slutet av en undervisningsperiod, såsom en kurs, ett projekt eller termin. Den ska utvärdera hur väl eleverna har uppnått de lärandemål och betygskriterier som har fastställts för perioden. Resultat av summativ bedömning, används ofta för att fatta beslut om betygssättning.

Summativ bedömning kan handla om slutprov eller tentamen, omfattande tester som slutuppgift inom ett område, examensarbeten eller en bedömning av elevernas totala kunskap och förståelse av undervisningen. Nationella prov och andra standardiserade tester är prov av summativ bedömningsart. Inte minst för att de ska väga tungt vid betygssättningen. Betygssättningen är den bedömning som vi mest förknippar med en summering.

Praktiska prov inom konst, musik eller yrkesutbildningar använd också för att sammanfatta en människas kunskaper.

Det som då måste vara vägledande är att göra det väsentligaste bedömbart och inte det enkelt mätbara till det väsentligaste.
Astrid Pettersson, professor i pedagogik vid Stockholms Universitet

Astrid Pettersson har många kloka tankar kring bedömningsfrågor och menar att det finns fem grundläggande frågor som man bör ställa sig inför bedömning.

Bedömningens fem grundläggande frågor

Varför ska bedömningen göras?
Vad ska bedömas?
Vem ska göra bedömningen?
Hur ska bedömningen gå till?
När ska bedömningen ske?

Bedömningen utgår alltid från kunskap, undervisning och lärande för både eleverna och läraren. Bedömningens syfte är alltid att ge en tillförlitlig bild av en människas kunskaper och förståelse, men av vad? Nästan alla bedömningar vi gör i skolan, handlar om ett begränsat stoff – ett axplock av en elevs kunskaper. Det är inte möjligt att bedöma en elevens förmågor och kunskaper i sin helhet, utan det är alltid ett stickprov.

Om läraren ska välja ett axplock av det centrala innehållet och bedöma detta, så behöver läraren fatta beslut om relevansen i innehållet och vara säker på att de viktigaste och mest kritiska kunskaperna speglas i bedömningen. Undervisningen och den formativa bedömningen ska röra sig nära just detta. Det är här Astrid Petterssons citat får relevans: Gör det väsentligaste bedömbart och inte det enkelt mätbara till det väsentligaste.

En lärare skulle kunna föreläsa om andra världskriget, ge eleverna instuderings- och läsuppgifter som eleverna i hög utsträckning förväntas tillgodogöra sig på egen hand – hemma och/eller i skolan. I sluttampen prövas kunskaperna. Provet prövar vilka elever som utan stöd lyckades fokusera på lektionen, ta till sin informationen, förstå innehållet, memorera fakta och slutligen mobilisera sina samlade kunskaper så att läraren kan göra en bedömning.

Är det undervisning eller bör vi kalla det som förmedlingspedagogik?

När summativ bedömning är den enda bedömningen som eleverna får möta, vet läraren då tillräckligt mycket om hur undervisningen har fungerat och om det har varit svårt för några elever att förstå? Det kommer att framgå först efter bedömningen och då det är för sent. Om undervisningen ska påverka eleverna och deras lärande så behöver formativa bedömningselement vara en naturlig, självklar del i en lärares planering och den behöver användas kontinuerligt och strategiskt.

Någon klok människa som jag dessvärre inte minns namnet på, beskrev skillnaden med en analogi.

En läkare tar emot en patient och gör en undersökning för att konstatera lägesbilden. När läkaren tror sig förstå vad patienten behöver, förskrivs någon typ av medicin eller så remitteras patienten till rätt profession, till exempel en sjukgymnast eller psykolog. När patienten har behandlats under en period, bokas ett nytt möte hos läkaren för att följa upp om behandlingen har förbättrat patientens hälsa. Om den är framgångsrik, så har läkaren identifierat behovet och behandlingen kan fortsätta. Om patienten fortfarande känner sig sjuk, prövas en ny behandling som sedan följs upp.

Läkaren gör en formativ bedömning.

En obducent tar emot en patient för att undersöka vad som har hänt. Obducenten konstaterar orsaken till att patienten har avlidit men det är för sent att göra någonting åt det, annat än att informera de som behöver informationen.

Obducenten gör en summativ bedömning.

Sammanfattning

Återkoppling i teknisk bemärkelse innebär att reglera och styra signaler. Den tekniska termen beskriver tydligt att det finns en stark koppling mellan ut- och in-signal och att den aktivt behöver regleras.

Ut-signalerna får representera undervisningen, alltså instruktioner, modelleringar, förtydliganden, aktiviteter och berättelser som ska styras och nå fram till eleverna och tas emot. Mottagande och förståelsen av undervisningen får representera in-signalen.

Det måste koppla! Förståelse och lärande ska ske.

Den formativa bedömningen undersöker om kopplingen finns där eller om du behöver styra om och justera dina signaler på ett annat sätt för att nå fram.

Eleverna kommer till skolan för att lära, inte för att visa vad de redan kan. Av den anledningen är det läroprocessen som kontinuerligt behöver undersökas och åtgärdas med hjälp av pedagogiska och didaktiska val som bygger på forskning och evidens.